Dios mio. Jag är så rädd och ängslig just nu att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Rädd för vad som kan komma och hända i mitt liv. Rädd för framtiden. Rädd för att jag inte ska komma in till hösten. Ängslig för att jag kommer att vara sysslolös när jag behöver något att sysselsätta mig med som mest. Rädd för vad den här helgen ska komma att betyda för alla de helger som kommer.
Jag vill bara krypa in i någon liten vrå och stanna där men jag vet att just nu är det det sista jag kan göra. Nu, om någon gång i mitt liv, måste jag våga stå upp, ta plats och säga det jag tänker. Att det ska vara så svårt att vara stor! Jag vet att det gick snabbare för mig än för andra och att jag ändå fixat det bra. Men jag har helt glömt mig själv, eller inte vågat tänka på mig själv.
Ja, fortsättning följer. Nu ska jag tänka lite till. Det gör ont, men det behövs.
